Tror du inte jag vet det?

Jag har fått en kort släng av indiensaknad, som troligtvis mest beror på pms. Jag saknar min lille Lucky, fast jag saknar Sohil lika mycket.



Sohil är en väldigt snäll unge som alltid blev jätteglad när jag kom tillbaka efter helger och resor. Han sprang alltid fram och skrek "Madame!" och kramade mig. Han var en av få ungar som kom till skolan nästan varje dag. Sohil har två bröder, storebror Bisu som är väldigt tyst men ganska snäll och lillebror Nana som är en riktig pain in the ass.



En gång hade han trampat på glas och var jätteledsen. Då bar jag honom till vårt lilla health center. Där ville de inte ens linda om hans fot. "Det kommer bara trilla av på en gång," sa de. Sen sa de att han måste skaffa skor. Det är ju lätt när man inte har några pengar.

Han var väldigt stolt när han hade blivit tvättad och kammad. Han ville verkligen att jag skulle ta en bild av honom då, fast jag tyckte nog att han var finare annars.



I slutet blev Sohil en av mina favoriter. Jag hade liksom inte tänkt så jättemycket på honom innan jag läste i hans papper att han nästan aldrig kom till skolan. Det hade alla tidigare volontärer skrivit. Det visade sig att han alltid kom till skolan när jag var där, men aldrig annars.

Min lilla fina fantastiska Sohil som alltid var snäll och glad, shit vad jag saknar honom.

Skrev det här inlägget för väldigt länge sen, men har helt enkelt glömt att publicera det. Bättre sent än aldrig i alla fall.

... man måste täcka axlar och anklar, men inte magen.
... "pappas äldre brors fru" har ett eget ord.
... apelsinerna är gröna. What's up with that? Det blir ju jättefel på engelska.
... handduken man köper är vattenavstötande.
... bajs är det absolut vanligaste samtalsämnet, alla kategorier.
... synen av en katt är mycket mer förvånande än av någon som sitter och skiter vid vägkanten.
... impulsköpen ser ut såhär:

Jag har räknat ut att i indiska bussar, bilar och tåg har jag tillbringat minst 143 timmar, för att inte tala om minst en timme tuktuk varje dag. Ganska mycket tid, alltså. Därför har jag blivit expert på att döda tid. Eftersom jag lätt blir åksjuk kan jag inte läsa, men jag har gjort en lista på saker man kan göra om man råkar ha den fruktansvärda oturen att befinna sig på en indisk buss:

Lyssna på musik (rekommenderas starkt, men kan försvåras av att indier tycker att det är okej att spela upp sin musik på högtalarna i stället för att stoppa in ett par hörlurar)
Filosofera
Sova (HA, lycka till!)
Andas in alla spännande dofter (rekommenderas ej, för utanför fönstret luktar det djurlik och kobajs och inuti bussen luktar det svettiga indier och fis)
Konversera med folk som har ytterst begränsade engelskakunskaper och tror att om de bara säger någonting tillräckligt många gånger på hindi så kommer man att fatta
Räkna kor. Det gjorde Malin en gång på vägen mellan byn där vi jobbade och campen. På mindre än en halvtimme hade hon räknat till 147...
Leka tråkiga billekar. Det finns tyvärr inga roliga.
Ta emot frierier - är du tjej (och dessutom blond) kommer du garanterat bli friad till
Fantisera om hur underbart det kommer vara att komma hem
Ta bilder där man har stoppat ut huvudet genom fönstret så att man ser ut som någon Allram Eest skulle kunna bli kompis med

Det fanns många tillfällen jag nästan grät innan jag skulle åka. När jag insåg att jag skulle vara sjuk hela min sista vecka. När det tog en och en halv timme att skriva ut min e-ticket på kvällen innan jag skulle åka. När jag inte fick igen min väska. När jag till slut fick igen min väska (fast då var det av lycka).

Sen kom till slut den stunden då det blev för mycket. Då jag faktiskt började gråta. Det var förstås när jag sa hej då till mina ungar. Jag hade delat ut presenter och det var världens kaos, vilket på något sätt var skönt för då blev det lite mindre sorgligt att åka därifrån. När jag stod vid tuktuken och tittade på alla ledsna ungar som sa "No Linnea madam, no plane! No leave!" gick det liksom inte att låta bli att börja gråta.















Mina underbara älskade ungar, jag saknar er redan.

Ibland efter att jag bokade om var jag väldigt tveksam på om jag hade gjort rätt. Det var ändå en del pengar och jag skulle inte få någonting tillbaka för veckorna jag inte var där. Jag ville inte heller lämna ungarna, egentligen. Dessutom fick jag dåligt samvete för att jag lämnade Frida.

Nu har jag dock insett att det var ett bra beslut. Ett jävligt bra beslut. För det första är det extremt skönt att vara hemma igen. Det luktar inte illa överallt, jag kan äta vad jag vill och när jag vill, min säng är väldigt skön, jag kan vara ifred och toaletten ligger inte 107 steg iväg när jag blir kissnödig på natten (eller är matförgiftad). För det andra har det varit så himla roligt att träffa alla igen! Det hade det varit om jag kommit hem när jag skulle också så klart, men att överraska folk har varit bland det roligaste jag någonsin gjort. Jag har skypat och chockat folk med att sitta i mitt eget rum (och Emmas). Natalies min fick jag tyvärr inte se, men Linnéa såg extremt förvirrad ut. Min mamma har nog fortfarande inte kommit över chocken, tror jag. Jag gick in i Emmas rum, ställde mig bakom henne och sa "Hej!" Hon såg ut som att hon sett ett spöke. Min kära syster trodde hon hallucinerade när jag stod i vårt vardagsrum och vinkade glatt. Igår gömde jag mig under ett bord på ett café och överraskade Filippa. Jag har aldrig sett någon på riktigt tappa hakan förut, men det gjorde hon. Jag skrattade. Det har jag gjort väldigt mycket de senaste dagarna. Bäst var nog ändå i lördags kväll. Där kan man snacka om tystnaden som uppstår när Linnea hoppar fram ur Loflins badrum. Har aldrig hört de människorna vara så tysta. Sen blev det ju en jäkla massa skrikande, men förvirringen innan var nästan bäst.

Jag har haft så himla kul de senaste dagarna! Tack för att ni finns och för era fruktansvärt obetalbara ansiktsuttryck.

Jag har blivit jagad av kossor, mosad av en kamel och morrad åt av läskiga rabieshundar. Jag har varit i en öken, vid havet, i djungeln och i en väldans massa städer. Jag har blivit skrattad åt, lurad, trakasserad och bajsad på. Jag har blivit vinkad åt enormt mycket, kramad, hyllad och välkomnad. Jag har känt mig hatad. Jag har känt mig väldigt älskad. Jag har träffat några av de jobbigaste och några av de roligaste människor jag någonsin träffat. Jag längtat hem och samtidigt känt en enorm ångest över att behöva lämna mina ungar. Jag har lärt mig hur bra vi har det i Sverige. Jag har sovit på ett lyxhotell. Jag har "sovit" på några av de sunkigaste hotellen jag har sett. Jag har åkt på brinnande bussar, svinkalla tåg och i väldigt många överfyllda tuktukar.

Men nu...

Nu är jag äntligen, äntligen hemma.

Sa ju att jag skulle vara hemma i helgen!

Det här inlägget skrev jag för hand för några dagar sen när internet var helt dött och jag var halvt död:

Internet har varit dott har sen i fredags kvall och ar det fortfarande, laner en tjejs mobila. Jag ar valdigt forkyld och hatar varlden. I helgen ska jag vara hemma.

Igår när man kom tillbaka till Banjara efter helgen i Varanasi blev man verkligen överhopad av ungar som var glada att se en. Tydligen hade de frågat en massa efter mig när jag var borta. Det känns väldigt fint. Ni förstår inte hur jobbigt det känns att lämna de här ungarna för alltid, utan att veta hur det kommer gå för dem. Ta Pintu, till exempel. Jag vet inte hur gammal han är, kanske två-tre år. Hans mamma tog hans enda syskon och lämnade Pintu ensam. Pappan skiter fullständigt i honom. Just nu tar Luckys familj hand om honom och Lucky verkar rätt nöjd med att ha fått en lillebror. Men hur kommer det gå sen?



Eller Rajkumari. Hon säger att hon inte har några syskon, jag vet inte om det är sant. Jag skulle tro att hon är i undre tonåren. Hon är väldigt duktig på engelska och pratar på om allt möjligt. Hon skiner alltid upp när hon får syn på en och kommer springande, kramar en och frågar hur man mår. Troligtvis kommer hon snart bli bortgift till någon äcklig indisk man som slår henne och föda femton ungar.



Jag hoppas verkligen att det inte blir så. Jag tänker låtsas att hon kommer utbilda sig och bli någonting fint, gifta sig med en man hon valt själv och lämna slummen.

Efter flera veckor av försök bar det äntligen av till den heliga staden Varanasi. Jag, Charlotte och Frida påbörjade vår resa med tre timmar i buss till Jaipur. Vi åt lunch på Subway och jag kan tala om att det har aldrig varit godare. Från och med i fredags älskar jag officiellt Subway. Sen blev det 18 timmar på ett tåg. De indiska tågen är ökända över hela världen, men så farligt var det inte. Bara lite galler för fönstrena och en massa indier, men såna är tyvärr ganska svåra att undvika när man är i Indien.





Det värsta var att det var så jävla kallt på natten. Jag trodde jag skulle frysa ihjäl, trots att jag tog på mig alla kläder jag hade med mig. Dock överlevde jag, som tur var, men jag sov bara i en timme. Därför var jag ganska mör när vi väl kom fram till Varanasi, men jag blev piggare så fort vi mötte Malin, Sara, Martin och Jonas på hotellet. Det var verkligen skitkul att träffa dem efter tre månader. Vi gick längs Ganges hela dagen och tittade på folk som badade. Äckligt, men det var jättefint.



Jag hade haft ont i magen hela dagen men på kvällen började jag må riktigt dåligt och gick och la mig tidigt. På natten blev jag tvungen att gå upp och spy med mera. Mycket trevligt. Jag lyckades ändå tvinga mig upp vid klockan sex för en båttur på Ganges.



Tyvärr satt jag mest och tänkte "Inte spy i den heliga floden, inte spy i den heliga floden," men annars var det en upplevelse. Efter båtturen låg jag och sov hela förmiddagen medan Frida och Charlotte åkte och såg en massa tempel. När jag till sist orkade mig upp gick vi alla sju och åt lunch och gick runt på stan. En fågel bajsade på min axel. Ska de aldrig ge sig? Står det "Offentlig fågeltoalett" på min axel eller? Jag fattar inte. Hur som helst, jag, Frida och Charlotte åkte till Agra med ett tidigare tåg en de andra, så vi sa tillfälligt hej då till de andra och gav oss av till tågstationen. Det hade inte funnits några tåg till Jaipur när vi bokade, så vi bokade tåg till Agra i stället och skulle ta bussen därifrån. Hur som helst, på tågstationen var det verkligt kaos och jag mådde skitdåligt. Till slut kom vi äntligen på tåget, men trots att vi hade väldigt mycket dyrare biljetter den här gången var det inte så mycket lyxigare. Min säng lutade utåt, så jag kunde inte slappna av. Jag tänkte försöka sova ändå, men då gick min sovmask (som jag hade fått från Turkish Airways och var den bästa sovmasken jag någonsin haft) sönder. Det var droppen. Efter hela den här dagen och all sjukdom, sömnbrist, fågelbajs med mera orkade jag inte längre. Jag har nog aldrig längtat hem så mycket som just den stunden. Sen kom jag på att det var första advent och då kan man börja lyssna på julmusik, vilket jag gjorde och då kändes det lite bättre i alla fall. Vi firade dock inte första advent förrän dagen efter, alltså på måndagen, men då firade vi ordentligt:



Jag ville inte förstöra min upplevelse av Tajjen eftersom vi hade så kul sist, så jag låg vid en pool hela dagen och vilade i stället medan Frida och Charlotte var där och Malin och de andra bokade tågbiljetter och sånt. Det var riktigt skönt och jag mådde mycket bättre även om jag inte hade sovit särskilt mycket den natten heller. Därför orkade jag till och med festa lite på kvällen.



Kommer nästan sakna Kingfisher lite grann, det är det enda man har druckit i tre månader nu. Tyvärr tog kvällen slut och vi sa hej då till Malin, Jonas, Martin och Sara. Sen åkte vi buss i nio timmar och kom hem igår kväll. Innan det var mörkt så vi blev insläppta.

Faaaaaast nu funkade visst Blogg.se igen... I alla fall, på morgonen åkte vi alla fyra på en biltur och såg olika ställen i Jodhpur.

Blogg.se är väldigt konstigt och vill inte samarbeta med mig så jag kan inte lägga in några bilder idag. Internet hatar mig överhuvudtaget på det här stället. Ville skriva det sista Jodhpur-inlägget innan vi åker till Varanasi, men det verkar inte kunna bli av. Till råga på allt drömde jag att jag skulle få äta en mazarin, men precis när jag skulle ta en tugga kom det en dinosaurie och åt upp den. Jävla "Dinocroc vs supergator" som vi såg för några dagar sen. Den var verkligen så dålig att den var det roligaste jag sett på länge, men det är filmens fel att jag inte fick äta någon mazarin i min dröm. Dessutom har danskjävlen Nanna lämnat mig idag och åkt hem till sitt jävla Danmark. Men ingenting gör någonting, för jag har fått trevliga nyheter alldeles nyss. Min kära Malin Silvén kommer också befinna sig i Varanasi i helgen. Woohoo! Mitt liv känns plötsligt väldigt trevligt. Bästa nyheterna jag har fått på länge. Är väl för att det är Thanksgiving idag och allt. Jag gör en liten glädjedans till Safety Dance här i datorstolen. Fy fan vad kul det kommer bli!!!

Luckys mamma slog honom idag. Det var verkligen fruktansvärt och det fanns ingenting man kunde göra. Jag satte mig med honom i sanden och försökte trösta honom och se till att han åt. Efter ett tag slutade han gråta och mådde bättre. Han fick leka lite modell sen också.

När vi till slut kom fram till hotellet var det väldigt väldigt stängt. Inte bara dörren, utan det satt också ett stort galler för så att man inte ens kunde knacka. Nanna och jag började alltså ropa "Hello?" och tuktukchauffören hjälpte också till. Efter kanske fem minuter tändes en lampa och en liten kille öppnade. Först tog han oss till ett fint rum, men vi sa att vi ville ha det billigaste de hade. Alltså fick vi ett rum med bara en säng i. Toaletten fick man dela med andra, men den var det tyvärr stopp i, så den fylldes bara på mer och mer. När den blev för full för att användas fick vi använda en toalett på översta våningen. Vi bodde längst ner. Förjävliga trappor var det också.

Vi kom hem vid fem i morse efter en minst sagt upplevelserik helg. Biljetterna till Varanasi var slut så det blev Jodhpur i stället, men det berättar jag mer om sen. Tänkte bara skriva lite kort om idag innan middagen. Jag sov i lite drygt två timmar innan det blev dags att gå upp och åka till Banjara. Väl där upptäckte vi att det var ett bröllop, som överallt i det här landet just nu. Därför hade inga barn lust att komma till skolan, så i stället för att försöka ha en lektion gick jag runt och tittade. Det var verkligen fel dag att ha glömt kameran på, om man säger så. Här är i stället lite bilder från ett annat bröllop som var förra veckan:

... drar jag och Nanna (danskjäveln) till Varanasi i morgon, förhoppningsvis i alla fall. Vi vet inte om det finns biljetter. Annars drar vi till Jodhpur i stället. Hursomhelst innebär detta att det inte blir något bloggande förrän tidigast måndag. So long, suckers!