Tror du inte jag vet det?

Jag hade en rätt konstig dag igår. När jag var på väg till McGill för min sista lektion där någonsin (astrobiologi), slogs jag av två insikter:

 

1. Att våren äntligen är här.

2. Att jag var på väg till min sista lektion på McGill någonsin.

 

Den sistnämnda insikten kändes som ett slag i magen. Jag kände mig gråtfärdig ända fram till att jag satt i föreläsningssalen. Strax innan lektionen skulle börja hörde jag två personer prata. Jag kunde inte höra vad de sa, men på melodin lät det verkligen som svenska. Jag undrade om jag kanske höll på att bli tokig av all stress, men för att undersöka närmare gick jag och satte mig bakom dem. Det visade sig att jag hade rätt. Tydligen har jag haft en kurs med två studenter från Lund under en hel termin utan att märka det förrän den sista lektionen. Inte nog med det, den ena av dem läste dessutom Behavioural Neuroscience 2 med mig. Jag har alltså läst hälften av mina kurser den här terminen med honom utan att märka det. Jag ska i alla fall fika med dem när vi är klara med våra finals om några veckor.

 

Den här helgen består i övrigt bara av plugg (med undantag för matintag och toalettbesök). Jag köpte den största och starkaste koppen kaffe jag någonsin köpt idag, vilken är enda anledningen till att jag orkat plugga i tolv timmar. Jag är inte ens i närheten av att vara klar och tentan är måndag eftermiddag, men det blir som det blir.

Tidigare den här terminen skulle jag göra en presentation på franska om en nyhet, men jag var sjuk så jag sköt upp det. Jag har letat och letat efter en nyhet jag kände var värdig att presentera och äntligen har jag hittat rätt artikel till min presentation i morgon. Den heter "La bande-annonce de Rogue One: A Star Wars Story dévoilée". Det blir en presentation jag kan stå för.

 

På något mirakulöst sätt klarade jag min midterm (med väldigt liten marginal, visserligen) och nu borde jag ha börjat plugga till mina finals för länge sen, men det har jag såklart inte. Min kära moder var ju på besök och då ville jag inte sitta och plugga hela tiden, heller. Nu har hon åkt hem och jag sitter här och är dunderförkyld. Det positiva är att klockan är tre på eftermiddagen och jag har bara blött näsblod två gånger! Det låter som att jag är sarkastisk men det är jag inte. Sorgligt nog.

 

Nu till något helt annat. Ett tips till alla som vill veta: Drick inte lönnsirap. Det är gott på pannkakor men det är inte gott att dricka. Detta vet jag för att i ett ögonblick av något jag trodde var genialisk kreativitet fick för mig att jag skulle dricka lönnsirap på en bild till mitt fotoprojekt. Det var inte genialiskt alls, det var bara äckligt.

 

Idag hade jag min sista midterm och det känns fantastiskt. Efter att ha suttit och försökt trycka in fakta som denna i huvudet är det väldigt skönt att kunna slappna av lite.

 

Igår vaknade jag inte förrän halv ett på eftermiddagen. Jag hade ställt två larm men det hjälpte inte. Ironiskt nog blev detta en sorts väckarklocka för mig, för jag insåg att jag inte ville slösa massa tid på sova tolv timmar om dygnet. Jag hade en jätteproduktiv dag på grund av det och städade, tvättade, pluggade tre av mina fyra kurser och åkte skidor. När jag åkte skidor upptäckte jag att min vanliga genväg blockerats av en snöhög, så jag fick ta en annan väg som var mycket brantare. Jag trillade. Två gånger. Sen skrattade jag så att alla som såg inte trodde att jag hade gjort mig illa. Det hade jag. Jag har fortfarande ont på rumpan. Å andra sidan åkte jag om en person som inte stod stilla, för första gången någonsin tror jag. Känner mig stolt.

 

När jag vaknade i morse och drog bort gardinerna för fönstret möttes jag av den här fantastiska synen.

 

Jag är hemma och har varit det ett par dagar. Nu försöker jag ta igen allt plugg men det går så klart sådär. Jag tillbringar största delen av min tid hemma hos JP och Tassie (Mathieu) som vanligt. Så här såg det i alla fall ut i Vancouver:

 

När jag kom hem häromdagen efter att ha sovit borta en natt var min dörr inte bara olåst utan till och med öppen. Jag undrade först om någon brytit sig in, men eftersom ingenting var stulet måste jag bara ha glömt stänga dörren när jag gick hemifrån. Ni behöver alltså inte oroa er över att jag förändras här, min tankspriddhet ligger på sin vanliga nivå.

Jag och JP satt i soffan hemma hos honom och Mathieu när det hände. Jag hade bakat en paj som vi skulle värma upp, så jag sa:

 

"We should probably turn on the oven, eh?"

 

 

Det kom helt spontant. Det är officiellt nu.

 

Jag har blivit kanadiserad.

Jag skulle plugga hela dagen idag, hade jag tänkt. Det blev inte så. På eftermiddagen skulle jag gå hem till JP och Mathieu en stund och sen fastnade jag där i sju timmar. Nu sitter jag alltså här och försöker plugga mitt i natten.

 

I fredags var jag på en riktig collegefest och jag kände mig gammal, för medelåldern var nog 20. Jag vann i alla fall en omgång foosball. Det var en klen tröst.

 

Nu är januari precis äntligen slut, den sämsta månaden på året efter november. Det ska jag fira med att gå och lägga mig och strunta i att plugga. Det känns bra.

Vårterminen är i full gång (eller rättare sagt vinterterminen, som det heter här). Mitt favoritämne den här terminen är astrobiologi, där vi får lära oss om hur man letar efter liv i rymden. Ingen av mina kurser har någon kursbok, förutom franskan men det är samma bok som förra terminen. Här har vi mitt schema:

 

Efter New York åkte vi upp till Montréal och var där i knappt en vecka innan Sara och Anne-Sophie åkte till Toronto och jag till Ottawa. Vi tog det ganska lugnt och shoppade mest. Det kom till min stora glädje (och Saras förfäran) en massa snö och kyla.

 

Okej. New York.

 

I morgon börjar skolan igen. Vanligtvis brukar jag påbörja nya terminer med att naivt tänka att den här gången ska jag plugga bättre, men redan innan terminen börjat har jag ångest över att jag ligger efter i plugget. Jag fick skjuta upp en franskatenta till efter lovet, men inte har jag pluggat till den, inte. Nu sitter jag alltså här och stresspluggar och hatar mig själv för att jag inte började plugga tidigare. Lovet har varit minst sagt händelserikt och nu när saker och ting tillfälligt har lugnat ned sig (efter i morgon i alla fall) ska jag berätta om vad jag haft för mig. Nu måste jag dock fortsätta stressplugga, men vet i alla fall att jag lever och mår bra!

Efter att jag fastat hela dagen bestämdes det plötsligt att jag inte skulle få min operation. I stället bokades den om till den 23:e. Min födelsedag, då jag ska vara i New York. Jag kände väldigt lite lust att få hela min resa förstörd, samt tillbringa min födelsedag och julafton ensam på ett sjukhus (eftersom alla mina vänner åker hem över jul). Jag orkade inte med min otur längre och grät. Jättemycket. Till slut bokades min operation om till den 15:e och jag skickades hem. Det innebär att jag troligtvis kommer missa mina finals men så får det vara.

 

Dagen efter att jag släppts från sjukhuset låste jag mig själv ute från min lägenhet, endast iklädd min ljusgröna pyjamas med elefanter på för jag höll på att tvätta. Det är tredje gången jag låst mig själv ute sedan jag flyttade hit och det var andra gången inom loppet av en vecka. De tidigare gångerna har jag haft kläder på mig, dock. Efter många om och men lyckades jag hitta François som hämtade en extranyckel på kontoret och släppte in mig.

 

Förutom att den är fruktansvärt dyr tycker jag väldigt mycket om McGills bokhandel. Förutom Utöver tråkig kurslitteratur säljer de en massa Doctor Who-relaterade prylar, som till exempel den här boken.

 

Okej. Dags att skriva lite om vad som hänt den senaste tiden. Jag hade egentligen tänkt att skriva ett långt, detaljerat inlägg, men det orkar jag inte så det får bli relativt kort.

 

Att jag kissade blod och hade ont i magen och ryggen visade sig inte alls vara urinvägsinfektion, så efter några dagars onödig antibiotikakur gick jag till akuten. Efter många undersökningar kom de fram till att det var några stora njurstenar och eftersom jag har ökad blödningsbenägenhet ville de inte göra standardproceduren, som innebär att man spränger stenarna med ultraljud. I stället skulle de operera mig genom att stoppa in saker i urinröret (så jag har inte blivit uppskuren, som tur är). Efter operationen i tisdags kväll fick jag väldigt, väldigt ont. Jag har fortfarande lite ont och jag mår lite illa, men det är mycket bättre. Jag har fortfarande kvar en plasttub i mig som de ska plocka bort inom två veckor. Eftersom det togs blodprov vid ca åtta tillfällen ser mina armar ut lite som en sprutnarkomans.

 

Det ska bli förjävla skönt när allt är över.

Igår hade jag den första joggingturen i mitt liv som jag njutit av. Otroligt nog protesterade min kropp inte alls, fast jag bara joggat en gång sen jag flyttade hit och det var en och en halv månad sen. Parc du Mont-Royal är verkligen jättefin att jogga i, dessutom. Större delen av tiden springer man i skogen, men på hemvägen har jag utsikt över downtown Montréal.

 

Jag är inte så taskig att jag lät personen köpa fem burkar oliver, men jag hade rätt kul åt det ändå.

Nu till någonting helt annat. Här är en fantastisk bild: