Tror du inte jag vet det?

Som sagt fanns det inga biljetter till Varanasi, vilket jag och Nanna fick reda på efter tre timmars bussåkande till Jaipur och en jäkla massa köande. Vi åkte till tågstationen där vi först fick armbåga oss fram i en kö full av indier, bara för att bli skickade till en annan byggnad där det fanns en speciell kö för turister, journalister, pensionärer, handikappade och frihetskämpar. När vi fått reda på att biljetterna var slut åkte vi tillbaka till busstationen och köpte billiga biljetter till Jodhpur. Sex timmar skulle bussresan ta, men eftersom det var sex timmar indisk tid tog det nio timmar. Efter några timmar började det brinna längst fram på bussen. Skit också, nu blir vi väl fast här i evigheter tänkte jag och Nanna. Men icke, busschauffören sa "Pani?" (vatten) till passagerarna och några skickade fram sina flaskor. Vattnet hälldes på det som brann och sen var det klart. Allt detta medan bussen körde. Sen var det lugnt ett tag, till någon galen gammal gubbe började sjunga och klappa i en timme. Det gick inte så bra att sova. Till slut, vid tolv på kvällen, kom vi äntligen fram till den blå staden.