Tror du inte jag vet det?

Det fanns många tillfällen jag nästan grät innan jag skulle åka. När jag insåg att jag skulle vara sjuk hela min sista vecka. När det tog en och en halv timme att skriva ut min e-ticket på kvällen innan jag skulle åka. När jag inte fick igen min väska. När jag till slut fick igen min väska (fast då var det av lycka).

Sen kom till slut den stunden då det blev för mycket. Då jag faktiskt började gråta. Det var förstås när jag sa hej då till mina ungar. Jag hade delat ut presenter och det var världens kaos, vilket på något sätt var skönt för då blev det lite mindre sorgligt att åka därifrån. När jag stod vid tuktuken och tittade på alla ledsna ungar som sa "No Linnea madam, no plane! No leave!" gick det liksom inte att låta bli att börja gråta.















Mina underbara älskade ungar, jag saknar er redan.