Tror du inte jag vet det?

Även om det aldrig är särskilt roligt att vara sjuk kunde jag tycka att det var ganska mysigt när jag gick i gymnasiet. Man kunde kura ihop sig under täcket och titta på någon trevlig film, eller helt enkelt titta på något skit som visades på TV. Man slapp gå på de där två 90 minuter långa fysiklektioner som i någonting som inte kunnat vara annat än en akt av ren sadism placerats precis efter varandra, med bara fem minuters mellanrum. Man kunde ringa till mamma, låta så ynklig man bara kunde och be henne köpa en massa saltlakrits som man sedan helt utan dåligt samvete åt upp till middag.

Här i Indien däremot...

Här måste man gå ut utomhus för att ens ta sig till närmaste TV och att orka släpa med det 15 kg (åtminstone känns det så) tunga täcket kommer inte på fråga. Nu när jag har så kort tid kvar här vill jag verkligen inte missa en endaste dag i Banjara med ungarna. Tyvärr har jag inget val, eftersom jag sen i söndags kväll ligger insjuknad i en riktigt jobbig förkylning. Här finns inget saltlakrits och min mamma finns inte här heller. Jag försökte åka till Banjara i måndags, men blev tvungen att åka tillbaka till campen för att jag mådde så dåligt. Att gå in i det kylskåp som för tillfället är mitt rum var en oerhörd lättnad, så varm och febrig som jag kände mig. Trevligt att man inte ens kunde få vara frisk i en vecka.

Sen finns det fördelar med att vara sjuk här också. Vanligtvis är det minst en volontär till hemma sjuk (ni skulle bara veta vilken sjukstuga det här stället är), så man kan igga och titta på en film båda redan har sett minst tio gånger och beklaga sig över sin situation. Och sen är det förstås så att...

Nej.

Nej, det finns visst inga fler fördelar.