Tror du inte jag vet det?

Igår när man kom tillbaka till Banjara efter helgen i Varanasi blev man verkligen överhopad av ungar som var glada att se en. Tydligen hade de frågat en massa efter mig när jag var borta. Det känns väldigt fint. Ni förstår inte hur jobbigt det känns att lämna de här ungarna för alltid, utan att veta hur det kommer gå för dem. Ta Pintu, till exempel. Jag vet inte hur gammal han är, kanske två-tre år. Hans mamma tog hans enda syskon och lämnade Pintu ensam. Pappan skiter fullständigt i honom. Just nu tar Luckys familj hand om honom och Lucky verkar rätt nöjd med att ha fått en lillebror. Men hur kommer det gå sen?



Eller Rajkumari. Hon säger att hon inte har några syskon, jag vet inte om det är sant. Jag skulle tro att hon är i undre tonåren. Hon är väldigt duktig på engelska och pratar på om allt möjligt. Hon skiner alltid upp när hon får syn på en och kommer springande, kramar en och frågar hur man mår. Troligtvis kommer hon snart bli bortgift till någon äcklig indisk man som slår henne och föda femton ungar.



Jag hoppas verkligen att det inte blir så. Jag tänker låtsas att hon kommer utbilda sig och bli någonting fint, gifta sig med en man hon valt själv och lämna slummen.