Tror du inte jag vet det?

Jag skulle gå från kemisalen till mitt skåp och hämta mitt kemihäfte. Helt innesluten i mina tankar gick jag mot skåpet, men så vaknade jag upp ur mina tankar och upptäckte att jag hade gått nästan hela vägen hem. Det var bara att vända och gå tillbaka i skolan. När jag väl lyckats ta mig till skåpet ligger inte mitt kemihäfte där. Det gör däremot två andra kemihäften tillhörande Sara och en okänd person.

Jag är fortfarande förvirrad.

I stället för att plugga franska (vilket jag verkligen, verkligen borde göra) har jag idag ägnat min tid åt att leta efter en ny jeansjacka och öppna ett nytt dokument på min dator. Jakten på en ny jeansjacka gick åt helvete, eftersom alla jag hittade antingen var fel modell, fel storlek eller för dyra. Jag menar, vem fan betalar 1600 spänn för en jeansjacka? Eller så är det bara jag som börjar bli gammal...

Det nya dokumentet heter "Operation Poängjakt" och är en sju sidor lång rapport om hur SmNvBe08 ska vinna poängjakten. Förutom en jäkla massa bilder ingår även en analys av förra årets resultat. Vinner vi inte vet jag inte vad jag gör. Förmodligen går och muttrar om hur alla andra fuskade och sånt. SOm tur är behöver jag inte bekymra mig över det, för det scenariot kommer aldrig att uppstå. Vi kommer vinna.

Hjalle springer iväg till sin thaiboxning. Tio minuter senare ringer det på porttelefonen. Jag går och svarar, men strax efter att jag lyft luren ringer det igen. I tron att det är min lillebror som är otålig som vanligt ropar jag irriterat "MEN JAG ÄR JU HÄR!" i luren. "Hej, det är Linas matkasse," svarar en kille i andra änden. "Ehhh, jaa, vad trevligt. Kom in!" säger jag. Jag tänker däremot någonting helt annat: Fuck...

Så har Linnea gjort bort sig idag igen. Attans bananer. Nu behöver jag ju tydligen inte ens gå utanför dörren för att kunna göra bort mig. Perfekt...

Någonting som jag tycker är väldigt roligt att göra är att snabbt öppna dörren och hoppa ut precis innan folk ringer på ringklockan så att de blir jätterädda. Fördelen med att ha porttelefon är att man vet när folk ska komma, så det är bara att vänta vid kikhålet. I torsdags var det just detta jag skulle göra, för Gustaf hade nyss ringt på porttelefonen. Han kom ut ur hissen och när han stod precis utanför dörren slängde jag upp den. Tyvärr visade det sig att det inte var Gustaf, utan en gammal gubbe som skulle in i lägenheten mittemot. Jävla kikhål, man ser ju inte ordentligt genom det! Tur i alla fall att jag inte hann skrika någonting. Gubben såg tillräckligt överraskad ut som det var. Man vill ju inte ge någon en hjärtattack.

Tja tja bloggen!

Min hand bräääännssss. Råkade stoppa upp den i de där jävla värmeslingorna i ugnen när jag skulle laga paj. Igen... Nu har jag ett stort rött märke på handen. Det svider! Jag måste nog halt enkelt ta det som ett tecken på att jag inte borde laga mat. Blir en bra ursäkt sen när mamma tjatar. Apropå mamma så kommer hon och Hjalleballe hem i morgon, så nu är det slut på lugnet. Det enda som är bra med det är väl att man slipper släpa på tunga matkassar. Under den här veckan har jag fattat hur redo jag är att flytta hemifrån. Tyvärr lär väl det dröja ett ganska bra tag innan jag lyckas med den bedriften, men jag får väl överleva.

Att gå påskkärring var i alla fall najs. Asnajs. Godis, chips, ostbågar, öl och en konstig tysk påskbakelse ingick i vinsten. Vi råkade också gå påskkärringar hemma hos Rackartygarna. Najs najs.



Hetaste påskärrringarna ever!

Eftersom det är skärtorsdagen idag ska jag gå påskkärring. Är någon förvånad? Det tvivlar jag på. Min fina lillebror ringde mig och sa att jag var sjuk i huvudet när han fick reda på det.

Kom med något nytt, liksom!

Åh, vad jag älskar mitt jobb ibland! Idag var det som allra bäst - bara jag och mina underbara journaler. Vi hade det så mysigt ihop ♥♥♥ Det enda dåliga var rasterna och att tiden gick alldeles för fort! Jag förstår nu att jag har hittat mitt kall. Jag vill rensa journaler i resten av mitt liv!

Världen kanske inte hatar mig helt trots allt, för jag har fått sommarjobb! Med att rensa journaler visserligen, men det är det värt. Nu när alla andra har lov ska jag också jobba. Med att rensa journaler... Nä, jag ska inte klaga. USA och Indien, here I come!

Jag tänker inte heller klaga över att projektarbetet ska in idag, för JAG ÄR KLAR! Var vänliga att inte nämna orden "kreativitet" eller "intelligens" i min närhet igen. Jag är så trött på mitt arbete att jag skulle kunna spy, men nu är det äntligen över. Nu behöver jag inte tänka på det förrän jag får mitt betyg, men ärligt talat skiter jag faktiskt fullständigt i vilket betyg det kommer visa sig vara. Eller ja, nästan fullständigt i alla fall. Huvudsaken är att det är över!

Som pricken över i har en ny Lady Gaga-låt läckt. Låter lite konstig, men det är min Gaga det! Den blir nog en jättehit till slut.

För att fira allt detta tänker jag göra någonting som jag länge längtat efter att få göra - ingenting! Det ska bli väldigt, väldigt skönt.

Tummen upp!

Tack till min kära Emma för alla fina Hipp hipp-klipp. Svensk humor när den är som näst bäst.

Bäst är Yrrol.

Jag insåg precis att jag var ledig idag. Det här året går för fort, min hjärna hänger liksom inte med! Min enda lektion var inställd, alltså var jag ledig. Detta tog mig cirka nio timmar att inse. Hm.

Eftersom jag inte har någonting vettigt att skriva om tänker jag lägga upp en massa bilder från några av studentskivorna. Det får duga för idag.




Så fina, så fina!


Sträck på dig, Linnea från förra veckan. Sträck på dig.








Lite dimmig i blicken, men med ett leende på läpparna. Precis som det ska vara.

Förresten, appropå ingenting...



... KOSSA!

Jag har aldrig riktig varit ett stort fan av våren. Jag gillar vintern med snö och sommaren när det är varmt, men våren har alltid känts som en mellanperiod där det inte varit tilräckligt varmt för att vara ute och sola, men inte heller tillräckligt kallt för snö. Trots detta kände jag mig så glad när jag gick ut igår. På eftermiddagen var det sol och det kändes perfekt att sitta med Linnéa och en milkshake i Sjödalsparken. Sen på kvällen regnade det lite. Det luktade gott. Jag gillar våren i alla fall.

Att det sen ska bli 28° C i Charlotte idag vill jag inte tänka på. Ignorera, ignorera, ignorera. Jag känner mig också lite rädd för att alla insekter ska dyka upp nu. Vi har redan myrinvasion i lägenheten och snart blir jag väl getingstucken också. Det blir jag ju varenda jävla år. I höst får jag säkert malaria också.

Oj, här blev det bittert mot slutet. Äsch, det är mest för att ni fortfarande ska veta att det är jag som skriver och inte någon glad liten hippie i Skåne eller något.

Natten mellan onsdag och torsdag drömde jag att jag blev jagad. Av ett gäng röda heliumballonger... De bara flög efter mig och jag försökte springa ifrån dem. Jag fattar inte! Jag gillar ju heliumballonger! Hur som helst, efter den här hemska drömmen förföljs jag av en lukt av ballonger. Från ingenstans kan det plötsligt börja lukta ballonger när jag är hemma, på tåget, i skolan - överallt! Det går inte bort. Eftersom lukten är överallt måste det ju vara jag som luktar, men hur mycket jag än duschar går inte lukten bort. JAG FATTAR INTE!

Jag känner mig rätt död. Dagens höjdpunkt var inte direkt att vakna upp, om man säger så. Nä, dagens höjdpunkt var nog när vi sjöng en dansbandsversion av Hacka hål och en lärare kom ut och sa till oss att det var en klass som satt och gjorde prov, så vi var tvungna att vara tysta. Fast hon sa faktiskt att det var väldigt fint sjunget. Det bästa av allt var att det visade sig vara min lillebrors klass. Ibland är ödet på min sida.

Ni kanske kan förstå hur underbar min dag varit när det där var dagens höjdpunkt...

Jag kom på att jag inte ens har lagt upp hacka hål här på bloggen. Vilken skam!



Hypnotiserande. Det går inte att undgå att fascineras av djupet i texten och den förtrollande melodin. Den är numera min ringsignal. I alla fall när Emma ringer.

Vad fan hände med tiden egentligen? Jag gjorde mig i ordning och skulle sova vid nio tänkte jag. Skulle bara skriva ett kort blogginlägg, men så har det plötsligt gått en timme. Jag blir arg. Jag hatar tid. Känns som att det snart är dags för ett nytt hatinlägg och då kommer tid hamna överst på listan...

Mitt rum ser hemskt ut. Värre än vanligt till och med. Orkar inte städa det nu när jag faktiskt har tid. Jag har redan varit duktig och lagat mat och massa annat, men nu är energin slut. Fyra skivor på en vecka sliter på en och det börjar dessutom bli väldigt jobbigt att klura ut vad man ska ha på sig. I morgon är det i alla fall den sista. Party i helgen? Nä, jag tror inte det va...

Jag hade min projektredovisning idag också. Den gick åt helvete. Skitsamma.

Idag är det exakt fem månader till vi åker till Indien. Två månader till jag åker till USA. Helvete, jag måste ju fixa ett pass... Får göra det snart. Väldigt snart.

Bättre än såhär orkar inte min hjärna prestera just nu. Tyvärr. Därför tänker nu Linnea (a.k.a. Babben Larsson/Kuklarz) gå och lägga sig. Natti natti.

Jag har inte dött! Bara varit extremt upptagen med alla mina extremt viktiga ärenden. Under tiden jag har försummat min blogg har jag gått på två skivor (varav den ena var min och ÄGDE), haft världens roligaste dramalektion, haft Sex and the City-maraton, gjort högskoleprovet, träffat min lille systerson för första gången, tvättat, varit alldeles för mycket med Frida och besökt en bondgård. Min jacka luktar koskit.

Jag har även gjort flera fascinerande upptäckter. Till exempel kan man bli väckt av en polis om man råkar somna på Gullmarsplans tunnelbanestation. En annan facsinerande upptäckt är att man kan heta Kuklarz i efternamn. Detta upptäcktes i texthäftet för nationella provet i svenska B. Där finns det en text som heter Hjälp jag heter Zbigniew som en person vid namn Zbigniew Kuklarz har skrivit. Man kan undra varför texten inte heter "Hjälp jag heter Kuklarz". Emma föresog att "Kuklarz" vore ett bra namn på ett dansband. Jag skrattade så att tårarna rann, bokstavligt talat.

Känner ni er alla nu som hemma?

För här kommer en dikt av Linnea och Emma!

Föräldrar behöver inte lyssna på allt

Ta det vi säger med en nypa salt

 

Vi går i en klass vi knappt gillar

Framför allt, det finns ju nästan inga killar!

Var är ni Patrik, Fredrik, Christoffer?

De vi har är ju bara pokemonoffer!

 

Viktor och Alexis är som ett gift gammalt par

Förutom musik finns inga samtalsämnen kvar

Med Forselius som surgubbe och Henrik som langare

Är dramalektionerna inget för bangare

Och vad ska vi med andra Rasmus göra?

Han verkar bara vara till för att störa

Och Daniel, skulle du kanske, perhaps, maybe

Kunna sluta sjunga på Baby?

Men tur i alla fall att vi har vår Kalle

Han är ju som en stor, go’, mysig nalle!

 

Tjejerna ska vi inte ens tala om

Jag menar, kolla bara på dem!

Ta till exempel fröken Sundberg, Johanna

En riktig jävla galenpanna!

Andra Johanna är inte heller så bra

Elak mot alla, det är hon var dag

 

Men alla är ju inte så dåliga
Vissa får oss att känna oss undermåliga

Erika är fantastisk på att hoppa

Men det ska vi nog lyckas stoppa...

Och Natalie kan ju faktiskt sjunga

Men hennes skratt, öronproppar till gamla och unga!

Elin är bra på fysik och Ronja på språk

Rahel och Alicia på att starta bråk

Isabel är bra på att baka

VA?! Jag har aldrig fått smaka!

Anna är bra på karaoke och att simma

Och jag och Emma äger på att rimma

 

Sen finns det ju några som inte är så bra

Ganska så många tycker jag

Matte till exempel är inte något för Sara

Hon vill hellre se någon hänga i en snara

Visar man en smutsig bakterie för Eda

Skriker hon så att alla blir rädda

Sophia alltid i sitt hår pillar

Jag tror inte ens hennes hår det gillar

Maria kommer nog bli som i Miami Ink

En Kat von D med lika mycket smink

Sara tänker som en riktig kemist

Synd bara att kemi är så jävla trist

Viktorias fina leende har vi alla nu sett

Shit pommes frites, jag tror du har rätt!

Lindas kommentarer är ofta plumpa

Inte bara när hon har druckit skumpa

Jag tror Emelie egentligen vill vara en vampyr

Hon vanlig människomat flyr

Shabaam säger alltid Anna T

Vi vet att du hatar att kallas för det

Men vi är inspirerade av vår kära Frida

Vars onda kommentarer får ögonen att svida

 

Till sist våra kära mentorer, Tomas och Ella

Att ni orkar med oss, vi som är hormonella

Men erkänn, jag tror vi förgyller era dagar

Med vårt prat om Modernism och fysikens lagar

Vad mer finns att säga om vår klass?

Vi är som den glada musikstilen jazz

Lite konstiga och uppskattas inte av alla

Men de som förstår oss vet att vi är balla

Vi vänder på sjödalen rakt upp och ner

Vi har hittat varandra och slipper leta mer

 

Så för att sammanfatta mina tre år med er

Och mitt enda för det blir inte fler

Så finns det knappt ett tråkigt ögonblick att berätta om

Men roligast blev det när jag från USA kom

För ni är underbara varenda en

Och vi kommer sakna er alla sen

Våra klassåterträffar kommer lätt vara bäst

Att träffas igen kommer bli en fest

Tack för allt och tack för oss

Dags att börja släppa loss!