Tror du inte jag vet det?

En av de mest irriterande sakerna med att läsa beteendevetenskap är att man börjar analysera sig själv. Man analyserar andra också, förstås, men framför allt sig själv. Till exempel har jag gått runt här hemma hela dagen och varit arg på mig själv för att jag är jätteförkyld. "Jag har faktiskt inte tid att vara sjuk," tänkte jag. Sen började jag fundera över detta tankesätt. Det där är ju precis som i fallet som vi fick analysera på det senaste psykologiprovet. Innebär detta att jag inte fick villkorslös kärlek som barn? Har jag orealistiska grundantaganden? Belv jag utsatt för ett trauma i min barndom som mitt jag har förträngt? Eller är det helt enkelt så att jag lider av serotoninbrist?

Troligtvis är dock bara min fina hypokondri som talar. Samma hypokondri som fick mig övertygad att jag hade MS för några månader sen, bara för att mitt ben brände lite. Då började jag kolla upp MS-symtom och funderade på hur ett liv i rullstol skulle vara.

Som tur är kan jag ju bota mig med detta litterära mästerverk: