Tror du inte jag vet det?

"Tåget kom i tid idag"
"Jag har aldrig åkt skridskor"
"Danska är ett väldigt vackert språk"
"Jag återvinner aldrig någonting"
"Jag älskar att prata med främlingar"
"Systembolaget har öppet alldeles för länge"
"Nu vet jag vem det fucking var som kasta'"
"Vi har inga IKEA-möbler i vårt hus"
"Klart man firade nationaldagen"
"Vad tråkigt att Håkan Juholt avgick"
"Jag spelade in Kalle Anka i julas"
"Förfesta suger"
"Jag var nykter på min student"
"Äh, skit i kön, vi tränger oss före"
"Jag går i kyrkan varje söndag"
"Varför skulle jag tala om hur gammal jag är genom att säga vilket år jag är född i stället för att bara säga vilken ålder jag har?"
"Usch vad varmt och soligt det är, vi stannar inne idag"
"Abort är mord"
"Nej, jag talar inte engelska"
"Det är fint med heltäckningsmattor"
"Jag är hemmafru"
"Tvåan är helt klart den bästa tv-kanalen"
"Julmust och påskmust är precis samma sak och det spelar ingen roll om man dricker julmust på påsken eller vice versa"
"Stockholm och Göteborg är precis lika bra"
"Jag hatar ICA:s reklamfilmer"
"Solsidan är så jävla tråkigt"
"Jag blev så glad när en främling satte sig brevid mig på bussen idag"
"Jag älskar fjortisar"
"Sex före äktenskap? Aldrig!"
"Lidl, det är bra kvalitet det"
"Jag har aldrig varit utomlands"



Vill göra en video av detta.

Åkte in till stan för att skriva på uppsägningspapprena och lämna in mina grejer till SOS Barnbyar. Kom väldigt tidigt, så jag gick runt i området ett tag. Fem minuter innan jag skulle vara där svängde jag triumferande in på rätt gata. Trodde jag i alla fall. Kollade mig omkring och tänkte "Vad fan är det här för gata?"

Jag hade gått vilse.

Panikslagen insåg jag att jag inte skulle hinna gå tillbaka den väg jag kommit från utan att komma minst tio minuter försent. Det fanns ingen i närheten att fråga heller. Gick runt lite och lyckades till slut hitta rätt gata. Kom precis i tid och fick världens adrenalinkick av det. Insåg att jag lever ett oerhört händelselöst liv och att det är en skam att jag bloggar. Sen tänkte jag på vilka bloggar som är störst och kom fram till att hela bloggvärlden är en skam, så det gör inget.

Jag har alltid tyckt att katter är jävligt roliga. Går runt och lever sitt eget liv, skiter i allt och alla. Ibland attackerar de mig och då är det inte lika roligt längre, men här har vi i alla fall ett par sköna katter.

Min kära Emma upplyste mig om att ett gäng konstiga kristna människor har fått för sig att Harry Potter-böckerna är pro-gaypropaganda. Förutom förstås att Dumbledore är gay är detta tydligen bevisen:

1. Harry bor i en garderob.
2. Hans släktingar skäms över honom för att han är annorlunda.
3. Precis innan puberteten flyttar han ut ur garderoben, får veta att han är speciell och inte som alla andra. Trollkarl ska då symbolisera gay och mugglare straight, så klart.
4. Diagon Alley (eller Diagongränden som den heter på svenska) blir om man sätter ihop det "diagonally", vilket är motsatsen till straight.

Åh, vad skulle världen göra utan konstiga kristna konspirationsteoretiker?

Jag lyckades byta ut lampan som gått sönder. Kände mig cool. Lagade mat också och tänkte att en framtid som hemmafru skulle vara helt okej. Visserligen råkade jag smälta spaghettisleven lite grann och pepprade som vanligt alldeles för mycket i köttfärssåsen bara för att det är så roligt att vrida på pepparkvarnen, men ändå. Det kändes bra. Ska bara hitta en rik man som kan finansiera det, sen ska jag bli hemmafru. Skönt att äntligen veta vad jag ska göra med mitt liv.

Det verkar gå en epidemi bland alla lampor i den här lägenheten. Alla bara dör. Först dog Hjalmars tre taklampor, sen dog lampan i hallen och nu har min taklampa dött. Vad är det som pågår? Vad kan förklara detta mysterium? Och var är Sherlock när man behöver honom?

... jag saknar att plugga. Eller snarare, jag saknar att behöva tänka. Den största intellektuella utmaningen jag haft den senaste tiden var att försöka klura ut hur DN:s recensent tänkte när hon gav filmen 2012 en 4:a. Den är ju verkligen äckligt dålig. Ska bli recensent, det måste ju verkligen vara ett nice jobb. Kolla på filmer och säga vad man tycker om dem. Fast det är ju inte heller så intellektuellt utmanande...

Detta är mitt 300:de inlägg.



Och så kommer det gå för alla människor jag ser som särskriver.

Hittade ett gammalt utkast från december 2010. Väldigt gammalt alltså. Vet inte varför jag inte publicerade det då, kanske tryckte fel eller något. Här har vi det i alla fall:

Som vanligt har jag förstås mycket att klaga på, men känner inte riktigt för att skriva ett inlägg om hur tråkiga släktmiddagar kan vara. Dock kan man ju nämna att det här med att ha bott i USA i ett år kan vara lite jobbigt när man flera dagar i rad måste träffa släktingar som man bara träffar en gång om året, eftersom det innebär att man måste svara på samma frågor och dra samma gamla historier om och om och om igen. Ja, jag har haft det bra. North Carolina bodde jag i. Det ligger i östra USA. Nej, inte jättereligiösa. Ja, jag vill hälsa på. (NEJ, SLUTA LÄGGA UPP FUCKING JULSKINKA, JAG VILL INTE HA DET FYRA DAGAR I RAD!) Ja, min klass är jättebra. Första juni tar jag studenten. Ja, självklart är ni välkomna på mottagningen.

Det där sista sägs vanligen med ett ansträngt leende och en mental suck.

"Apornas naturliga habitat är huvudsakligen den tropiska regnskogen där de lever i träden men också på savannen nära skogsbrynet. Där utnyttjar de de olika fodermöjligheterna som finns, t.ex. frukt, blad, grönsaker och smådjur samt i sällsynta fall även människobarn."

Och jaa, vi lämnade in den här uppsatsen.

MVG.

Vad du åt till middag
Hur någon människa jag inte känner gick ner 20 kg på tre månader med en "mirakelkur"
Om kungen har gått på strippklubb
Att någon har skaffat en iPhone
Huruvida "Brangelina" ska få ett femtioelfte barn eller inte
Andra människors husdjur

Gick och tränade med Linnéa. Kom hem. Kände mig duktig. Ville verkligen ta en dusch.

Det fanns ingen dusch.

Jag förstår verkligen inte. Duschen är helt borta. Min mamma är också borta. Samband? I think so.

Sitter här och planerar min begravning. Ganska kul faktiskt, brukar göra det ibland. Jag har kommit rätt långt vid det här laget. Anledningen är att jag alltid varit övertygad om att jag ska dö i förtid. När jag var liten var jag tvungen att alltid tala om för min mamma att jag älskade henne varje gång vi sa hej då eller god natt, ifall någonting skulle hända. Vad hände med det, liksom? Nu har jag väldigt, väldigt svårt att uttala de orden. Om jag gör det är det ett ganska säkert tecken på att jag är full. Eller möjligtvis utomlands. Eller både och.

Hur som helst, den här övertygelsen är inte lika stark nu. Speciellt inte eftersom jag skulle ha det så roligt som gammal kärring. Men på något sätt har jag ändå en känsla av att det är lika bra att vara förberedd. Alltså har jag skrivit ner vilken musik jag vill ha, hur folk ska vara klädda och att jag vill vara insvept i min fårfilt.



Kommer bli mys.

Jag var bara tvungen.

Till slut lyckades jag säga upp mig, fem minuter innan jag egentligen skulle ha börjat. Eftersom jag är så konflikträdd var jag livrädd att de skulle bli arga, men han som jag pratade med önskade mig bara lycka till. Väldigt trevligt. I morgon ska jag i alla fall på utbildning på mitt nya jobb som faddervärvare. Det innebär att detta var min sista lediga dag. Därför har jag gjort precis vad jag har gjort de flesta andra dagar den senaste tiden: Suttit hemma och tittat på tv-serier. Vad fan skulle man göra utan dem egentligen? Ha ett liv? Jaa, och så kan vi ju inte ha det.

Förresten, just när man trodde att Emma och jag inte kunde bli mer nördiga har vi bestämt oss för att läsa en Harry Potter-kurs på distans.



Vi äger.

Jag funderar på att starta ett matlagningsprogram. Ett helt unikt sådant, där jag visar hur man inte ska laga mat. Det är jag expert på. Som till exempel i på hemkunskapsprovet i nian då jag stolt visade upp min skapelse för läraren som sa "Men vad är det där för något? Du skulle ju laga chicken à la king...." "Jaa...?" sa jag. "Ja jag vet inte vad det där är för något, men inte är det chicken à la king i alla fall..."

I förrgår är ett annat exempel, då hällde jag soja i stekpannan i stället för olja (detta berodde dock troligtvis på att jag är så disträ och att jag var trött, försökte även öppna porten med mitt busskort). Sen skulle jag värma på en burk med vita bönor i tomatsås, men när jag öppnade burken var det bara vita bönor i. Så går det när man inte läser ordentligt på förpackningen. Jag åtgärdade detta genom att hälla i en burk krossade tomater.

Det blev jätteäckligt.

Jag fick jobbet på SOS Barnbyar, börjar på onsdag. Tänker säga upp mig från det andra jobbet, så jag slipper ångesten jag känner över att behöva ringa hem till stackars pensionärer och irriterade personer på företag. Tyvärr svarar de inte i telefon när jag ringer och vill säga upp mig. Fin taktik. Men jag skiter i det, jag är nöjd ändå.



Fatta vilken ängel jag kommer se ut som på mitt CV.

När man storstädar kan man hitta alla möjliga roliga saker. I går kväll hittade jag en ask där det bland annat låg en nyckel. Jag undrade vad den gick till. Så hittade jag en låst låda och tänkte "bingo!" Tyvärr visade det sig att nyckeln inte alls passade i låset. Så klart... Nu håller jag på att bli tokig. Jag vet inte vad som är i lådan och ingen nyckel passar. Jag försökte dyrka upp den med ett hårspänne men det var inte alls lika lätt som på film. Ett gem eller ett örhänge fungerade inte heller. Det är säkert inte ens någonting intressant i lådan, men eftersom jag inte vet är det väldigt irriterande. Funderar på om man ska ha sönder hela lådan, vilket vore synd för den är fin, men jag måste få veta vad som är där i. Hmm, med min vanliga tur kommer det väl vara alla olyckor och sjukdomar i världen som flyger ut ur asken när jag väl får upp den...

Jag har fått en kort släng av indiensaknad, som troligtvis mest beror på pms. Jag saknar min lille Lucky, fast jag saknar Sohil lika mycket.



Sohil är en väldigt snäll unge som alltid blev jätteglad när jag kom tillbaka efter helger och resor. Han sprang alltid fram och skrek "Madame!" och kramade mig. Han var en av få ungar som kom till skolan nästan varje dag. Sohil har två bröder, storebror Bisu som är väldigt tyst men ganska snäll och lillebror Nana som är en riktig pain in the ass.



En gång hade han trampat på glas och var jätteledsen. Då bar jag honom till vårt lilla health center. Där ville de inte ens linda om hans fot. "Det kommer bara trilla av på en gång," sa de. Sen sa de att han måste skaffa skor. Det är ju lätt när man inte har några pengar.

Han var väldigt stolt när han hade blivit tvättad och kammad. Han ville verkligen att jag skulle ta en bild av honom då, fast jag tyckte nog att han var finare annars.



I slutet blev Sohil en av mina favoriter. Jag hade liksom inte tänkt så jättemycket på honom innan jag läste i hans papper att han nästan aldrig kom till skolan. Det hade alla tidigare volontärer skrivit. Det visade sig att han alltid kom till skolan när jag var där, men aldrig annars.

Min lilla fina fantastiska Sohil som alltid var snäll och glad, shit vad jag saknar honom.

Linneas mamma var ibland orolig för henne. Hon var rädd att Linnea skulle känna sig ensam där hon satt alldeles för sig själv.

"Hör du, Linnea! Varför går inte du ut med de andra ungdomarna och festar du med?"

Men Linnea skakade bara på huvudet. "Jag trivs bättre här, där jag kan ha det lugnt och skönt och titta på Sherlock."

Och hon var en så fin och förstående mor, fast hon var en ko...

Nej okej, inte riktigt så. Men nästan.

Jag tänker tillbringa min fredagskväll med att titta på På spåret. Sen tänker jag spela mahjong på datorn och lyssna på klassisk musik. Jag ska också se minst ett avsnitt av BBC:s Sherlock Holmes. Och vet ni vad? Det känns som den perfekta fredagskvällen. Helt jävla underbart. Framför allt ser jag verkligen fram emot På spåret.



Jag tänker också jobba på mitt kommande inlägg "Mina vänner är snyggare än dina". Vad det inlägget innebär kan ni ju fundera på så länge.

Jag och Linnéa gick och åt lunch på Sjödal idag. Detta gjordes av tre anledningar:

1. Jag har inget liv
2. Jag har inga pengar
3. Jag orkar inte laga lunch

Det kändes som att alla hade blivit så små. Jag sa det till min före detta historia- och religionslärare som vi hälsade på, varpå han svarade "Jaa, de blir bara mindre och mindre. Snart är det väl bara spermier som simmar runt på skolan." Tack kära Anders Eklöv för det svaret. Jag saknar histora- och religionslektionerna.

För tio minuter sen skickade jag in en arbetsansökan till SOS Barnbyar. För en minut sen ringde de och bokade in en arbetsintervju på måndag. Najs. Då kanske jag slipper jobba som mötesbokare någon längre tid. Jag var där igår på utbildning och det verkade helt okej ändå, men jag tycker verkligen inte om att det är helt provisionsbaserat för jag får en enorm prestationsångest. Usch.

Personen som hade sönder mina rosa solglasögon
Jobbiga bloggare som gör reklam för sina bloggar på min blogg (fast det har de inget för, för det är ju ändå ingen som läser den här bloggen, HA!)
Ålderskriser
Ordet "nutte"
Alla som inte är bittra. Sluta vara så jävla glada hela tiden, det gör mig bara ännu mer bitter
Livet
Folk som lägger upp endast en ledsen smiley som sin facebookstatus. Skaffa en blogg för helvete, där kan man gnälla hur mycket man vill
Jobbletande
Stureplan, där jag numera jobbar
Hackande cd-spelare som förstör den första skivan jag har köpt på flera år
Folk i mitt hus som borrar i väggen
Den där tidslinjeskiten
Storstädning
Folk som länkar till sina bloggar hela tiden. Vill folk läsa så gör de det, håll käften
Fina hattar. Vad är det för kul med det liksom?

När alla andra barn lyssnade på Astrid Lindgren-sånger lyssnade jag på detta:



Inte undra på att jag har blivit så konstig. Det hela kommer från ett ljudband som heter Kåldolmar och Kalsipper av Nationalteatern. Kommunistpropaganda för barn. Jag måste dock säga att jag tycker att den där Folke verkar vara en skön typ. Fast med lite konstig musiksmak...

Igår var det exakt en månad sen jag kom hem till Sverige, så jag kände att det var dags att ta tag i mitt liv. Framför allt är jag helt pank. Därför satt jag och fixade en sida på arbetsförmedlingens hemsida igår kväll. I eftermiddags ringde de från något konstigt företag som hade hittat min profil och tyckte att jag verkade intressant. I morgon ska jag på utbildning. Så svårt var det att skaffa ett jobb, tydligen. Visserligen ett skitjobb som "mötesbokare" och lön genom provision, men ändå. Jag blev headhuntad, hehe.

När jag bestämde mig för att ta tag i mitt liv började jag också storstäda mitt rum.



Visst blir det fint?

Tidigare idag gick jag ner i tvättstugan för att ta ut tvätten ur den ena tvättmaskinen och lägga in den i torktumlaren. Jag öppnade luckan, började ta ut tvätten och tyckte att tvätten kändes väldigt torr. Min första tanke var att de äntligen fixat centrifugen i den maskinen, för den har varit trasig ända sen vi flyttade hit för nästan tio år sen. Jäklar vad bra de måste fixat den för tvätten är ju nästan helt torr, tänkte jag.

Sen insåg jag att jag helt enkelt glömt att sätta på tvättmaskinen över huvud taget.

Skrev det här inlägget för väldigt länge sen, men har helt enkelt glömt att publicera det. Bättre sent än aldrig i alla fall.

... man måste täcka axlar och anklar, men inte magen.
... "pappas äldre brors fru" har ett eget ord.
... apelsinerna är gröna. What's up with that? Det blir ju jättefel på engelska.
... handduken man köper är vattenavstötande.
... bajs är det absolut vanligaste samtalsämnet, alla kategorier.
... synen av en katt är mycket mer förvånande än av någon som sitter och skiter vid vägkanten.
... impulsköpen ser ut såhär:

I natt skrev jag klart mitt mästerverk. 46 kapitel och en epilog blev det. Det känns väldigt sorgligt, på något sätt. Vad ska jag nu sitta och skriva i eller rita paintbilder till när jag har tråkigt? Bloggen, antar jag. Fast det är inte alls samma sak. Mitt mästerverk har jag skrivit på sen den 3 oktober 2010, alltså längre än vad jag haft bloggen. Konstigt. Titta vad ledsna alla blev nu liksom:



Speciellt Willow Smith, skulle jag tro.

Jag får väl skriva en uppföljare. "Nora och Hora softar"? Nej, det namnet är nog redan taget. Man vill ju inte bli stämd.

Tänk om man var en fluga. Tänk vad lätt livet skulle vara. Man skulle slippa oroa sig för någonting, varken över framtiden eller nuet. Jag vill vara en fluga. Eller möjligtvis bli lobotomerad.



Bzz bzz.

Hej du random bloggare som kommenterar och gör reklam för din egen blogg i min blogg. Jag vill inte ha ett iPhone-skal. Jag har inte ens en iPhone och hade jag det skulle jag ändå inte vilja ha ett skal av dig. Du är säkert en fin människa och så vidare och så vidare, men jag är en bitterfitta så HEJ DÅ!

Vilket jävla år. Minst sagt händelserikt. Förra januari skrev jag den här listan på vad jag skulle göra:

Låta bli att räkna matte
Ha den bästa studentskivan någonsin
Söka till Idol i en banandräkt
Ha den bästa teaterföreställningen någonsin
Ta fucking studenten
Hälsa på i USA
Hoppa fallskärm
Springa Tjejmilen
Volontärjobba i Indien
Rida en kamel (eller möjligtvis en dromedar, beroende på vad som finns att tillgå)
Handla på Systembolaget

Det var två saker jag inte gjorde: Hoppa fallskärm och springa Tjejmilen. Fallskärmshoppningen blev inte av för att jag tänkt att göra det i USA, men sen hade inte mina kompisar råd så då kändes det lite ovärt. Tjejmilen hade jag varken hunnit eller orkat, men jag sprang (eller okej, gick då, jag var ju sjuk) i alla fall Vårruset, så det är väl en halv poäng på det. Annars tycker jag faktiskt att jag lyckades rätt bra. Woohoo.

Hej ditt odrägliga arsle,

Jag vet inte vem du är, men du har gjort någonting oförlåtligt. I går hade du sönder mina rosa solglasögon. Du är alltså en hemsk person. Säkert en sån som säger "gumsan" eller "nutte". Det hela görs ännu värre av det faktum att jag känner dig. En sak ska du ha jävligt klart för dig: Jag kommer att hitta dig. Och när jag gör det kommer det inte bli roligt för dig.

Puss och kram, brinn i helvetet din äckliga avgrundsvarelse!