Tror du inte jag vet det?

Jag har funnit ett ord som är nästan lika illa som gumsan. Jaa, ni läste rätt. Men bara nästan. Ordet är "nutte". Fy fan alltså. Det var jättemånga som sa det av volontärerna och jag höll på att bli tokig. Jag försökte att använda det lite grann för några dagar sen för att se om det kanske var kul att säga det, men usch nej. Aldrig mer. Nutte verkar vara den manliga motsvarigheten till gumsan. Med det menar jag inte att killar brukar gå runt och kalla varandra nutte (och Gud förbjude att de någonsin skulle börja med det), men tjejer använder oftast samma tonfall när de säger nutte om killar som när de säger gumsan om tjejer. "Men nutte då!" sägs oftast med huvudet på sne och med en rynka av falsk medkänsla i pannan. Jag vill kräkas bara av att tänka på det. Kanske dags att börja jobba på en ny hata-lista... 

Att se alla åtta Harry Potter-filmer i sträck tog cirka 18,5 timmar. Vi satt framför tv:n från klockan tio på förmiddagen till klockan halv fem nästa morgon. Vissa klarar av att springa långa maraton, jag klarar tydligen av att titta på film i 18,5 timmar utan att somna. Det blir något att skriva på CV:t, det. Dessutom var det ganska kul att se vilka detaljer de hade förändrat och vilka skådespelare som bytts ut.



Jag vet att han egentligen inte är Crabbe, men håll käften och förstör inte mitt roliga.

Apropå ingenting så har vi här en ful hatt som jag önskar att jag hade köpt. Hittade den på barnavdelningen på ett polskt H&M.

Jag skulle gå och köpa en vinterjacka idag. Det gick inte så bra. Allt var för stort. Hur jävla svårt kan det vara att göra en varm jacka i storlek 34 som inte kostar 2500 kr på rea? Tydligen väldigt. Letade igenom hela Huddinge centrum. Efter att jag till sist i ren desperation provat en jacka på Intersports barnavdelning i storlek 160 som även den var för stor gav jag upp. Nu är jag väldigt irriterad. Och frusen.

Vill ha en bra slutkläm men kommer inte på någonting.

Bajs.

Alma knockade mig så att jag började blöda näsblod. Sen gömde hon sig under bordet när tomten kom. Min yngsta kusin vann pingisturneringen som spelades på bordet som min systers pojkvän köpt när hon var bortrest och inte kunde protestera. Kusinen var i och för sig juniormästare i Mexiko för några år sen, så det var väl inte så konstigt. Väldigt orättvist. Joel tyckte att det lilla häftet med bilder på andra leksaker som medföljde leksaken jag köpt åt honom var mycket mer intressant än leksaken jag köpt åt honom. Jag fick svara på cirka 100 000 frågor om hur Indien varit. Min syster och hennes pojkvän berättade att de ska gifta sig i augusti. Jag började fundera på hur i helvete man anordnar en möhippa. En mexikansk utbytesstudent var där. Det är det alltid, fast det är olika varje år. Mamma tappade en skål med risgrynsgröt så att kom glas och risgrynsgröt över hela golvet. "HELVETE!" skrek hon då. Jag skrattade.

Jag hade sett fram emot att handla på Systembolaget länge. Väldigt länge. När jag kom dit var det väldigt långa köer, men det spelade inte så stor roll. Jag plockade ned det jag skulle ha från hyllorna och gick till kassan. Köade ett tag. Så äntligen kom jag fram till kassan. Jag hade inte väntat mig att det skulle trilla ned ballonger från taket eller att det skulle komma tjugo dansande tomtar som förklarade att jag skulle få allt gratis (även om man alltid kan hoppas). Dock hade jag nog väntat mig ett grattis från hon som satt i kassan. Hon kollade så klart mitt leg och frågade till och med om det stod 23:e. "Jaa," sa jag. "Okej," sa hon då. "OKEJ"?! Vadå "okej"?! Om man ser att någon fyller år är det väl trevligt att säga grattis? Det är liksom inte så svårt. Men näpp, det kunde den tanten inte tänka sig att göra. Jävla kärring.

Min åldersnoja utvecklades idag till en existensiell kris där jag fick panik och inte ens tanken på att jag kommer få handla på Systemet hjälpte. Och då vet vi alla att det är illa. Jag kommer inte vara ett barn längre. Jag kommer inte ens vara en tonåring. Jag kommer inte kunna bo gratis hemma. Jag kommer inte kunna åka (lagligt) med SL till reducerat pris. Jag kommer inte kunna gå gratis hos tandläkaren (fast det har jag inte kunnat under hela det här året, jävla skitsystem). Jag kommer inte kunna vara glad över att jag tagit mig in på en klubb med 20-årsgräns, för det är ju liksom ingen konst när man är 20. Inte för att det är det annars heller, men ändå. Jag tänkte på att jag inte åstadkommit någonting i mitt liv egentligen. På 20 år borde man ha hunnit mycket mer. När jag var 11 var jag fast bestämd vid att jag en dag skulle ta Nobelpriset, men mina ambitioner har dött helt. Jag har inte den minsta aning om vad jag vill göra med mitt liv. Man borde ju veta det nu.

Till slut fick jag nog av alla deprimerande tankar. Jag bestämde mig för att vara ett barn en stund. Jag gick ut i min apmössa, hittade en övergiven stjärtlapp och åkte till jag var dyngsur. Sen byggde jag en snögubbe och satte på den min fula solhatt från Palolem.



Är den inte fin? Sen var mina tår halvt förfrusna och jag blev tvungen att gå in, men det kändes i alla fall lite bättre. Fula hattar gör mig glad, som sagt. Fula hattar äger.

I morgon är en viktig dag i mitt liv. Det är min sista dag som tonåring. Usch, jag vill inte bli vuxen nu. Jag är inte redo! Hur som helst måste jag alltså göra någonting tonårigt eller barnsligt i morgon, men jag vet inte vad. Var fan är Peter Pan när man behöver honom?



Vad ser du så glad ut över, din jävla svikare?

I natt drömde jag en hemsk mardröm. Jag var tillbaka i Indien och skulle vara där i två veckor, alltså på min födelsedag, julafton och nyår. Jag hade verkligen ångest när jag vaknade. Fast jag vet att det bara var en dröm har det varit svårt att skaka av sig den där hemska känslan. Fattar inte riktigt varför, jag hade det ju ändå rätt bra där. Jäkla undermedvetna.

Jag var hemma hos Johanna idag och hjälpte till att passa ungarna och lagade ungefär tio kg halländsk långkål. Det var jobbigt. Väldigt jobbigt. Fast Alma var ganska söt. Hon åt en banan och ville inte slänga skalet efter sig, så hon räckte fram det till mig. Jag sa att hon fick slänga det själv och hon sa att hon inte tänkte göra det, så jag måste ta det. Jag frågade vad jag skulle göra med ett bananskal och då sa hon "Trilla, hihihi". Tack för den.



Skitunge.

Igår hände någonting fantastiskt. Jag och Edward hade byggt en snögubbe och ställt den på scenen i Huddinge centrum, men snögubben hade ingen näsa. Därför gick vi till Coop och skulle köpa en morot. Vi tog den minsta vi kunde hitta och gick till snabbkassan för att betala. 38 öre skulle det kosta, sa skärmen. Vi tryckte på betala och då kom det ut ett kvitto.



Fuck the system.

Jag blev lite nostalgisk härom dagen när jag såg den här reklamen på tv:



Visste inte att den fanns i Sverige också. Den visades jättemycket i Indien. Jag och min kompis Malin brukade alltid ha duett så fort den visades. Sen åkte hon hem och jag försökte sjunga den själv, men då sa Frida att det lät som att jag höll för näsan så jag slutade. Såna saker som den där duetten saknar jag. Alla gånger vi sjöng All by myself. Någon startade plötsligt och alla började sjunga med, med stor inlevelse. Hela den avslappnade stämningen och applåderna och kramarna när någon som varit förstoppad lyckats bajsa. Det saknar jag.

Fast jag är hundra gånger hellre hemma.

Jag har räknat ut att i indiska bussar, bilar och tåg har jag tillbringat minst 143 timmar, för att inte tala om minst en timme tuktuk varje dag. Ganska mycket tid, alltså. Därför har jag blivit expert på att döda tid. Eftersom jag lätt blir åksjuk kan jag inte läsa, men jag har gjort en lista på saker man kan göra om man råkar ha den fruktansvärda oturen att befinna sig på en indisk buss:

Lyssna på musik (rekommenderas starkt, men kan försvåras av att indier tycker att det är okej att spela upp sin musik på högtalarna i stället för att stoppa in ett par hörlurar)
Filosofera
Sova (HA, lycka till!)
Andas in alla spännande dofter (rekommenderas ej, för utanför fönstret luktar det djurlik och kobajs och inuti bussen luktar det svettiga indier och fis)
Konversera med folk som har ytterst begränsade engelskakunskaper och tror att om de bara säger någonting tillräckligt många gånger på hindi så kommer man att fatta
Räkna kor. Det gjorde Malin en gång på vägen mellan byn där vi jobbade och campen. På mindre än en halvtimme hade hon räknat till 147...
Leka tråkiga billekar. Det finns tyvärr inga roliga.
Ta emot frierier - är du tjej (och dessutom blond) kommer du garanterat bli friad till
Fantisera om hur underbart det kommer vara att komma hem
Ta bilder där man har stoppat ut huvudet genom fönstret så att man ser ut som någon Allram Eest skulle kunna bli kompis med

Det fanns många tillfällen jag nästan grät innan jag skulle åka. När jag insåg att jag skulle vara sjuk hela min sista vecka. När det tog en och en halv timme att skriva ut min e-ticket på kvällen innan jag skulle åka. När jag inte fick igen min väska. När jag till slut fick igen min väska (fast då var det av lycka).

Sen kom till slut den stunden då det blev för mycket. Då jag faktiskt började gråta. Det var förstås när jag sa hej då till mina ungar. Jag hade delat ut presenter och det var världens kaos, vilket på något sätt var skönt för då blev det lite mindre sorgligt att åka därifrån. När jag stod vid tuktuken och tittade på alla ledsna ungar som sa "No Linnea madam, no plane! No leave!" gick det liksom inte att låta bli att börja gråta.















Mina underbara älskade ungar, jag saknar er redan.

Jag gillar verkligen fula hattar. Eller egentligen fula huvudbonader, men hattar är lättare att säga. "Fula hattar" har en fin klang. De får mig att skratta. Jag tycker framför allt om att ha på mig fula hattar. Som till exempel min solhatt när vi var på kamelsafari, min nya mössa som ser ut som en apa och den rosa hatten jag köpte i Palolem när jag hade bränt mig. Jag vet egentligen inte varför jag tycker så mycket om fula hattar, men det gör jag.

Någon annan som också verkar tycka om fula hattar är Lady Gaga:

Jag dog vid Superman.

Ibland efter att jag bokade om var jag väldigt tveksam på om jag hade gjort rätt. Det var ändå en del pengar och jag skulle inte få någonting tillbaka för veckorna jag inte var där. Jag ville inte heller lämna ungarna, egentligen. Dessutom fick jag dåligt samvete för att jag lämnade Frida.

Nu har jag dock insett att det var ett bra beslut. Ett jävligt bra beslut. För det första är det extremt skönt att vara hemma igen. Det luktar inte illa överallt, jag kan äta vad jag vill och när jag vill, min säng är väldigt skön, jag kan vara ifred och toaletten ligger inte 107 steg iväg när jag blir kissnödig på natten (eller är matförgiftad). För det andra har det varit så himla roligt att träffa alla igen! Det hade det varit om jag kommit hem när jag skulle också så klart, men att överraska folk har varit bland det roligaste jag någonsin gjort. Jag har skypat och chockat folk med att sitta i mitt eget rum (och Emmas). Natalies min fick jag tyvärr inte se, men Linnéa såg extremt förvirrad ut. Min mamma har nog fortfarande inte kommit över chocken, tror jag. Jag gick in i Emmas rum, ställde mig bakom henne och sa "Hej!" Hon såg ut som att hon sett ett spöke. Min kära syster trodde hon hallucinerade när jag stod i vårt vardagsrum och vinkade glatt. Igår gömde jag mig under ett bord på ett café och överraskade Filippa. Jag har aldrig sett någon på riktigt tappa hakan förut, men det gjorde hon. Jag skrattade. Det har jag gjort väldigt mycket de senaste dagarna. Bäst var nog ändå i lördags kväll. Där kan man snacka om tystnaden som uppstår när Linnea hoppar fram ur Loflins badrum. Har aldrig hört de människorna vara så tysta. Sen blev det ju en jäkla massa skrikande, men förvirringen innan var nästan bäst.

Jag har haft så himla kul de senaste dagarna! Tack för att ni finns och för era fruktansvärt obetalbara ansiktsuttryck.

Jag har blivit jagad av kossor, mosad av en kamel och morrad åt av läskiga rabieshundar. Jag har varit i en öken, vid havet, i djungeln och i en väldans massa städer. Jag har blivit skrattad åt, lurad, trakasserad och bajsad på. Jag har blivit vinkad åt enormt mycket, kramad, hyllad och välkomnad. Jag har känt mig hatad. Jag har känt mig väldigt älskad. Jag har träffat några av de jobbigaste och några av de roligaste människor jag någonsin träffat. Jag längtat hem och samtidigt känt en enorm ångest över att behöva lämna mina ungar. Jag har lärt mig hur bra vi har det i Sverige. Jag har sovit på ett lyxhotell. Jag har "sovit" på några av de sunkigaste hotellen jag har sett. Jag har åkt på brinnande bussar, svinkalla tåg och i väldigt många överfyllda tuktukar.

Men nu...

Nu är jag äntligen, äntligen hemma.

Sa ju att jag skulle vara hemma i helgen!

Det här inlägget skrev jag för hand för några dagar sen när internet var helt dött och jag var halvt död:

Internet har varit dott har sen i fredags kvall och ar det fortfarande, laner en tjejs mobila. Jag ar valdigt forkyld och hatar varlden. I helgen ska jag vara hemma.

Det går att få julstämning till och med i Indien! Den här kvällen har jag tagit med mitt tjocka täcke ner till common room och tittat på Ensam hemma med de andra volontärerna. Vi släckte alla lampor i taket och tände ljusslingan som har hängt på väggen sen Emma fyllde år för två månader sen. Riktigt, riktigt mysigt. Jag längtar hem till julen. Julpynt överallt. Spela julmusik på pianot. Lukten av brända pepparkakor som fyller hela lägenheten och mammas obligatoriska "HELVETE!" när hon upptäcker att hon har bränt en till plåt. Tur att jag har mitt Sunes jul i alla fall.

Nej, nu ska vi tänka på någonting roligt. Eftersom det är första december idag är det äntligen dags att se första avsnittet av världens roligaste julkalender - Sunes jul. Varför kan inte alla julkalendrar var så här bra?

Igår när man kom tillbaka till Banjara efter helgen i Varanasi blev man verkligen överhopad av ungar som var glada att se en. Tydligen hade de frågat en massa efter mig när jag var borta. Det känns väldigt fint. Ni förstår inte hur jobbigt det känns att lämna de här ungarna för alltid, utan att veta hur det kommer gå för dem. Ta Pintu, till exempel. Jag vet inte hur gammal han är, kanske två-tre år. Hans mamma tog hans enda syskon och lämnade Pintu ensam. Pappan skiter fullständigt i honom. Just nu tar Luckys familj hand om honom och Lucky verkar rätt nöjd med att ha fått en lillebror. Men hur kommer det gå sen?



Eller Rajkumari. Hon säger att hon inte har några syskon, jag vet inte om det är sant. Jag skulle tro att hon är i undre tonåren. Hon är väldigt duktig på engelska och pratar på om allt möjligt. Hon skiner alltid upp när hon får syn på en och kommer springande, kramar en och frågar hur man mår. Troligtvis kommer hon snart bli bortgift till någon äcklig indisk man som slår henne och föda femton ungar.



Jag hoppas verkligen att det inte blir så. Jag tänker låtsas att hon kommer utbilda sig och bli någonting fint, gifta sig med en man hon valt själv och lämna slummen.