Tror du inte jag vet det?

Jag tror att det är naturligt för människor i min ålder att ägna en stor del av sin tid åt att fundera över framtiden. Mest brukar jag komma fram till hur jag inte vill att det ska bli. Jag kommer nästan aldrig fram till en sannolik bild över hur det ska bli. Vad kommer egentligen att hända till exempel år 2030? Det kan ingen svara på, vilket är rätt jobbigt för min hjärna som inte tycker om saker den inte kan förstå.

Fast en garanti har vi ju förstås...

Vi är helt unika, enligt någon gubbe vi knackade på hos.



Förmodligen sant...

En av de mest irriterande sakerna med att läsa beteendevetenskap är att man börjar analysera sig själv. Man analyserar andra också, förstås, men framför allt sig själv. Till exempel har jag gått runt här hemma hela dagen och varit arg på mig själv för att jag är jätteförkyld. "Jag har faktiskt inte tid att vara sjuk," tänkte jag. Sen började jag fundera över detta tankesätt. Det där är ju precis som i fallet som vi fick analysera på det senaste psykologiprovet. Innebär detta att jag inte fick villkorslös kärlek som barn? Har jag orealistiska grundantaganden? Belv jag utsatt för ett trauma i min barndom som mitt jag har förträngt? Eller är det helt enkelt så att jag lider av serotoninbrist?

Troligtvis är dock bara min fina hypokondri som talar. Samma hypokondri som fick mig övertygad att jag hade MS för några månader sen, bara för att mitt ben brände lite. Då började jag kolla upp MS-symtom och funderade på hur ett liv i rullstol skulle vara.

Som tur är kan jag ju bota mig med detta litterära mästerverk:

Herrens bön: 56 ord

De tio budorden: 297 ord

USA:s oavhängighetsförklaring: 300 ord

EU:s direktiv angående export av ankägg: 26 977 ord