Tror du inte jag vet det?

Bra gener. I morgon åker jag till New York och är där med Charlotte i fem dagar. 

Kuba var i alla fall fantastiskt. Ena armen är brun och den andra är röd, hur nu det gick till. Jag är väldigt nöjd med resan och att åka med JP var en bra idé. Hur ska jag kunna lämna alla här? Det är det värsta med att göra utbyte.

Nu är jag i Washington DC och hälsar på min kompis Clare, för det är smart att resa när man har fyra tentor kvar. 

Jag hade en rätt konstig dag igår. När jag var på väg till McGill för min sista lektion där någonsin (astrobiologi), slogs jag av två insikter:

 

1. Att våren äntligen är här.

2. Att jag var på väg till min sista lektion på McGill någonsin.

 

Den sistnämnda insikten kändes som ett slag i magen. Jag kände mig gråtfärdig ända fram till att jag satt i föreläsningssalen. Strax innan lektionen skulle börja hörde jag två personer prata. Jag kunde inte höra vad de sa, men på melodin lät det verkligen som svenska. Jag undrade om jag kanske höll på att bli tokig av all stress, men för att undersöka närmare gick jag och satte mig bakom dem. Det visade sig att jag hade rätt. Tydligen har jag haft en kurs med två studenter från Lund under en hel termin utan att märka det förrän den sista lektionen. Inte nog med det, den ena av dem läste dessutom Behavioural Neuroscience 2 med mig. Jag har alltså läst hälften av mina kurser den här terminen med honom utan att märka det. Jag ska i alla fall fika med dem när vi är klara med våra finals om några veckor.

 

Den här helgen består i övrigt bara av plugg (med undantag för matintag och toalettbesök). Jag köpte den största och starkaste koppen kaffe jag någonsin köpt idag, vilken är enda anledningen till att jag orkat plugga i tolv timmar. Jag är inte ens i närheten av att vara klar och tentan är måndag eftermiddag, men det blir som det blir.

Tidigare den här terminen skulle jag göra en presentation på franska om en nyhet, men jag var sjuk så jag sköt upp det. Jag har letat och letat efter en nyhet jag kände var värdig att presentera och äntligen har jag hittat rätt artikel till min presentation i morgon. Den heter "La bande-annonce de Rogue One: A Star Wars Story dévoilée". Det blir en presentation jag kan stå för.

 

På något mirakulöst sätt klarade jag min midterm (med väldigt liten marginal, visserligen) och nu borde jag ha börjat plugga till mina finals för länge sen, men det har jag såklart inte. Min kära moder var ju på besök och då ville jag inte sitta och plugga hela tiden, heller. Nu har hon åkt hem och jag sitter här och är dunderförkyld. Det positiva är att klockan är tre på eftermiddagen och jag har bara blött näsblod två gånger! Det låter som att jag är sarkastisk men det är jag inte. Sorgligt nog.

 

Nu till något helt annat. Ett tips till alla som vill veta: Drick inte lönnsirap. Det är gott på pannkakor men det är inte gott att dricka. Detta vet jag för att i ett ögonblick av något jag trodde var genialisk kreativitet fick för mig att jag skulle dricka lönnsirap på en bild till mitt fotoprojekt. Det var inte genialiskt alls, det var bara äckligt.

 

Idag hade jag min sista midterm och det känns fantastiskt. Efter att ha suttit och försökt trycka in fakta som denna i huvudet är det väldigt skönt att kunna slappna av lite.

 

Igår vaknade jag inte förrän halv ett på eftermiddagen. Jag hade ställt två larm men det hjälpte inte. Ironiskt nog blev detta en sorts väckarklocka för mig, för jag insåg att jag inte ville slösa massa tid på sova tolv timmar om dygnet. Jag hade en jätteproduktiv dag på grund av det och städade, tvättade, pluggade tre av mina fyra kurser och åkte skidor. När jag åkte skidor upptäckte jag att min vanliga genväg blockerats av en snöhög, så jag fick ta en annan väg som var mycket brantare. Jag trillade. Två gånger. Sen skrattade jag så att alla som såg inte trodde att jag hade gjort mig illa. Det hade jag. Jag har fortfarande ont på rumpan. Å andra sidan åkte jag om en person som inte stod stilla, för första gången någonsin tror jag. Känner mig stolt.

 

När jag vaknade i morse och drog bort gardinerna för fönstret möttes jag av den här fantastiska synen.

 

Jag är hemma och har varit det ett par dagar. Nu försöker jag ta igen allt plugg men det går så klart sådär. Jag tillbringar största delen av min tid hemma hos JP och Tassie (Mathieu) som vanligt. Så här såg det i alla fall ut i Vancouver:

 

Den här cykeln har varit fast i den här drivan av snö och is i över en månad nu. Den kommer nog inte loss förrän i april.

Efter den första lappen kom det fler. Kanadensare är inte så olika svenskar.

Lite tråkigt att jag, Hjalmar och Elvira måste gå hem till JP och Mathieu för att duscha. Det börjar bli ganska irriterande efter fyra dagar utan varmvatten. Värmen i lägenheten fungerar i alla fall, som tur är.

När jag kom hem häromdagen efter att ha sovit borta en natt var min dörr inte bara olåst utan till och med öppen. Jag undrade först om någon brytit sig in, men eftersom ingenting var stulet måste jag bara ha glömt stänga dörren när jag gick hemifrån. Ni behöver alltså inte oroa er över att jag förändras här, min tankspriddhet ligger på sin vanliga nivå.

Jag och JP satt i soffan hemma hos honom och Mathieu när det hände. Jag hade bakat en paj som vi skulle värma upp, så jag sa:

 

"We should probably turn on the oven, eh?"

 

 

Det kom helt spontant. Det är officiellt nu.

 

Jag har blivit kanadiserad.